NielsochJulia - ponnyryttare på nationell nivå

Jag ska berätta en sak för er.

Igår morse vaknade jag med världens huvudvärk. Jag tog en Ipren för att det skulle lätta, och det gjorde det. Men när vi kom fram till tävlingen slog det om och huvudet gjorde fruktansvärt ont. Jag ville varken äta eller dricka (drack inte ens upp min cola!!!), och eftersom jag har diabetes är det viktigt att jag äter. Speciellt när jag motionerar och tävlar, för hur kul är det att svimma av med för lågt blodsocker inne på banan? ;)


Jag mådde i alla fall skit och övervägde att inte starta finalen.
Mamma sa: - Julia, du väljer helt själv om du orkar. Det viktigaste är ju att du mår bra, inte att du ska tävla.
Men jag ville försöka. Jag ville ju kvala SM mest av allt. Så jag vandrade helt vimmelkantig upp till bilen för att ta en liten tupplur några timmar innan min start.


När jag vaknade mådde jag lite bättre.
Jag fixade iordning en ful frisyr och satte på mig ett par solglasögon och fulade mig lite inför mamma och Olivia, och de skrattade och vi hade jätteroligt. Men då kom huvudvärken och illamåendet tillbaka. Mamma gav mig två Pamol och jag gick sakta men säkert upp till själva tävlingen för att kolla finalens bana.


Jag och Olivia gick banan och jag mådde sakta med säkert bättre. Jag red och hoppade fram och fick en "top of the world" känsla. Allt satt perfekt. Men helt plötsligt var tiden inne. Vi skulle in på banan...


Vi red igenom gången och stannade vid insläppet. Tjejen som red innan hade ett ner och jag blev ännu nervösare. Hon red imål och det var min tur. Jag red fram till domartornet och inväntade startsignal, men den kom aldrig. Jag blev nervös och fattade inte vad som hände. Jag kollade på publiken och försökte signalera upp till speakern. De sa något i högtalarna som jag inte hörde. Då ropade någon kille ur publiken att de skulle kolla tidtagarna, och jag blev lättad. Jag trodde att jag fått startsignal utan att jag hört det.


Vi startade banan och fick grymma språng på alla hinder. Vi var på väg mot sista trekombinationen med trippelbarr in och två räcken ut. Hoppar trippeln, den klarar vi. Hoppar mittenräcket, vi är när men bommen är kvar. Hoppar sista och lyssnar. Ingen klonkande. Ingen bom mot marken. VI KLARADE DET! VI HADE NOLLAT EN MEDELSVÅR A!!! :D


Jag rider förbi utsläppet och upp längs med långsidan. Tårarna rinner och publiken apploderar. Jag klappar Nisse så att det känns i händerna. Lyckan rusar i hela kroppen. Tårarna rinner ännu mer och för första gången i mitt liv är det inga tårar jag skäms över. Jag lät de rinna och ropade fina saker till Nisse.


Jag hade inte ens lärt mig omhoppningen. Jag sprang gråtandes upp på läktaren och upprepade banan som jag inte ens gått. 1, 2, 3, 8, 6a och b, 7. Om och om igen.


Jag sprang ner till Nisse och mamma igen. Hoppade upp och såg den första tjejen rida omhoppningen. Hon fick två ner och red imål. Nu var det våran tur. Jag sa till mamma: - Det spelar ingen roll om vi river alla hinder. Vi har redan nollat och det är det som räknas. Mamma höll självklart med och sa att vi skulle fixa det.
Vi hoppade banan precis som innan, dock fick vi med oss 8ans bom, men vi fortsatte i ett bra tempo över kombinationen och mot sista hindret. Känslan att veta att vi klarat det, fick jag över den sista maxade 125 oxern. Vi flög över. VI HADE VUNNIT!

- Och här har vi klassens segrare! Julia Lundgren och Niels!! Välkommen in på prisutdelning!


Den glädjen som jag fick känna igår önskar jag att alla människor skulle få uppleva. Jag var så glad. Jag grät, Olivia grät och mamma grät. Vi var så glada. Nisse visste att han var bäst. Han visste att han gjort rätt. Det kände jag. Han var så himla stolt över sig själv. Min bästa ponny.


Så tänk om jag legat kvar i bilen och klagat över att jag mådde dåligt. Då hade vi inte fått uppleva detta.
Ibland får man ge sig FAN på att man kan. Det gjorde jag, och se? Det gav resultat! ;)

Har ni tänkt på att vissa människor skäms över vad de jobbar med?


Jag har träffat flera som helst vill prata bort sig när man kommer till ämnet jobb. Då menar jag inte bara vuxenjobb, utan sommarjobb/helgjobb också. Jobb som jobb, right?

Den ständiga oron som alltid ligger redo i benmärgen är så jävla jobbig.
Det går inte EN dag utan att jag är orolig över något. Det är fan sjukt.

Allt ser så jävla bra ut när man skriver i bloggen. Jag vill ju inte visa min dåliga sida för er? Men vafan, alla mår dåligt någongång. Även jag.
Jag mår faktiskt riktigt jävla dåligt just nu..

Är inte alls taggad inför helgens tävling. Vill hellre ligga hemma i min säng, eller vara med Kristoffer eller något. Det hade varit så jävla mycket roligare..


Jag vill vara den lilla kycklingen just nu. Vill ha någon som tröstar mig och säger att det är okej..

Att starta bland de första i startfältet kan vara det allra tuffaste på en tävling.

Man går in, sätter en grym runda, går ut och får höra att man leder. Orden från högtalarna går in som ett spjut i huvudet. Allt skakar till och helt plötsligt är man tillbaka till verkligheten igen. Man frågar nån i närheten om det verkligen stämmer. Hörde man rätt eller helt fel?
Nejdå, det stämmer! Man leder klassen som innehåller flera grymma ryttare och hästar. Känslan är grym!

Flera ryttare är kvar innan man får reda på resultatlistan. Man hör flera ryttare gå i mål med fyra, åtta och tolv fel. Nån nolla här och där. Vissa är snabba och andra är lite långsammare. Men man vet ju aldrig..

Rädslan av att någon ska gå förbi en i resultatlistan är sjuk. Klart att en andra eller tredjeplats är jättebra, men en vinst är ju såklart det allra bästa. Vem vill inte vinna efter att ha satt en grym runda?

Man står där vid staketet. Benen skakar och andningen har en konstig rytm. Man håller sina tummar som är inne i de varma handskarna. Huvudet dunkar av värmen under hjälmen. Man har lust att ta av sig både väst, hjälm och stövlar, men tänk om man får placering? då måste man ju skynda sig in på prisutdelning, och då måste man ju vara redo?

Sista ryttaren går in på banan och börjar ritten. Man känner känslan att inte våga kolla och inte våga släppa tummarna ur händerna. Man sätter de knutna händerna mot öronen. Tystnad.
Tankarna kommer upp i huvudet: Tänk om sista ryttaren slår mig? Rev h*n? Stannade h*n? Bara att vänta...

- Då var resultatlistan klar! Vinner gör Julia Lundgren, tvåa ****, trea **** (osv.)
Den känslan.. är obeskrivlig.



Texten beskrev känslan när jag och Nisse tävlade en MSVB på Grevagården i augusti. Vi vann, var felfria, var snabbast och fick ett globengehäng. Då var vi bra. Kanske var det bara tur. Men just då var vi bättre än de andra ♥

Vad är det som krävs för att få en större blogg?

Ska man börja provocera som Kissie och Dessie?
Näe, provocera är verkligen inte min stil. Jag ogillar folk som provocerar mig och som lockar fram min ilska bara för att få mer läsare.

Jag har kört på mitt egna sätt enda från start. Från noll till hundra. Bara jag.. bara lilla Julia från lilla Hunnebostrand med den lilla ponnyn som inte kunde någonting.

Jag säger inte att jag är storbloggare, men jag är ingen lillebloggare heller. Jag har flera hundra människor som kollar in min blogg varje dag. Allt från 200-800 unika. Helt otroligt egentligen om man tänker efter.. Varför läser ni min blogg? Jag är ingen speciell? Jag är ju precis som alla andra?

Det är det som är helt jäkla galet. Jag är ingen människa som är värd att ha er som läsare, men ändå så är ni där. Ni lägger tid på mitt liv. Jag är så sjukt chockad..

Det värsta någon kan säga till mig är att jag är för stor för Nisse. Jag vet att jag är lång. Jag vet att jag är en av få som rider C-ponny när de är 173cm. Jag vet att mitt självförtroende förstörs..